På gatans catwalk mötte jag den här vackra tjejen som såg ut som en filmstjärna. Hon var inte så pigg på att bli fotograferad för hon blev aldrig bra på bild sa hon (?) men jag fick ta några bilder i alla fall.
Mitt lilla projekt har inspirerat två andra bloggarre här i Göteborg. Anna-Karin som har den fina bloggen Nancy and I har startat Hello Stranger, och Ann kallar sitt projekt för No Heads. Jag känner mig som en trendsetter … 😉 Jätteroligt!
Fotouppdragen växlar, i helgen var det progressive metal på Valand med Eta Carinae som huvudattraktion. Då finns det två viktiga saker som gäller. Öronproppar och glugg med ljusstark optik! 🙂 Det var tredje gången som jag fotade det här bandet. (Här och här kan du se dom tidigare konsertbilderna). Det är både kul och utmanande. Mitt minneskort visade på crashed card på sista låten så jag fick snabbt sätta in ett nytt och leka ”Bröllopsfotografen” (ni vet i filmen där fotografen ”skjuter skarpt” med kameran) precis det gjorde jag, men kortet klarade sig som väl var.
Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på att det faktiskt hade kunnat hända på en bröllopsfotografering. Hua!
Efter över 20 år i branchen borde man ju ha blivit lite halvblasé och tänka ”ett bröllop till” typ… men det märkliga är att mötet med alla unga kära och lyckliga människor gör att det här känns inte som ett jobb, man blir smittad av lyckobaciller och blir bara så himla glad. Idag när jag träffade Johanna och Peter kände jag bara efter ca 33 sekunder att ”lycko mig” dom var ju bara så helmysiga, goa, kära, empatiska – är det här ett jobb på riktigt eller…?
Som vanligt tog jag några provbilder vid planeringsträffen för att det blivande brudparet skall få känna på lite hur det känns att stå framför kameran. Det gör underverk inför bröllopsfotograferingen senare, jag rekommenderar varmt att alla bröllopsfotografer testar det!
Johanna och Peter behövde ingen ”regi” alls, dom skötte sig helt och hållet själva. Solen sken, men attans vad kallt och blåsigt det var i vinden!
Jag ser verkligen fram emot det här bröllopet, det kommer att bli hur bra som helst. Kolla bara så härliga dom är tillsammans!
Vilken bild gillar du bäst? Kommentera gärna så blir dom glada!
Dom var så inne i ett engagerat samtal på Avenyn häromdagen, att dom inte märkte att jag nästan var inpå dom med kameran. När dom upptäckte mig sa jag ”paparazzi” och det utlöste ett gapskratt som för en kort stund förenade oss alla tre.
Masthuggstorget ställdes i ordning 1877, men platsen har använts för torgförsäljning sedan 1700-talet. 1887 stod torgets saluhall färdigt med 13 butiker, varav två sedemera byggdes om till polisstation. I bakgrunden ser vi hur Stigbergets gamla träbebyggelse klättrar uppåt mot Masthuggskyrkan. Dessa revs i samband med 1960-talets sanering, då även saluhallen försvann.
Här är ingenting sig likt, vi utgick från kyrktoppen för att gissa oss till ungefär var platsen för den gamla bilden blev tagen.
Tidigare Då och nu hittar du här på min gamla blogg.
I väntan på att bröllopssäsongen skall sätta igång så roar jag mig med att då och då gå ut med kameran och fotografera helt okända människor som jag träffar på gatan. Ni som följer min blogg känner till detta, men det kommer fler och fler nya hit så jag får upprepa mig lite. Jag har lyckats att engagera åtminstone en fotograf till här i Göteborg i det här projektet vilket jag tycker är jätteroligt! Jag väntar med att länka tills dess att hon visar upp sig själv. Detta var väl en bra cliffhanger?
Dagens porträtt tog jag igår eftermiddag. Man ser direkt när någon sticker ut och då är det bara att hoppa fram och fråga. Jag får ju inga nej så det finns ju ingen hejd på mig… 😉
Vacker, elegant, färgglad och vänlig poserade hon för mig och då kan det inte bli annat än bra.
Den här gången tog jag porträttet med Nikon D300 50mm f/1.4 och visst ser man skillnad, men jag tycker ändå att Lumix kameran klarar sig ganska bra ändå och den är ju fjäderlätt i jämförelse.
Jag lade märke till henne för att hon såg så glad ut. Hon promenerade med sin barnvagn i Haga och hela hon strålade. Jag tyckte att hennes mössa eller huvudbonad kanske det heter var snygg och när jag stannade upp henne kommenterade jag den. Jag sa att jag terroriserade folk på stan med min lilla pocketkamera och hon brast ut i ett härligt gapflabb. Inget snack om vad eller varför här inte, men jag sa ändå att det kan hända att du hamnar på min blogg, – är det ok för dig? – Visst sa hon och fortsatte att skratta.
10 dagars filmescapism lider mot sitt slut. Om en liten stund kommer vår väntan på att bli insläppta i biosalongen vara över för i år. Tre filmer kvar att se idag sen är filmäventyret slut för den här gången. Det har varit en fantastisk festival, några skitfilmer fick vi på slutet men inga som vi direkt deppar för. Idag däremot har vi höga förväntningar, först ut är Blue Valentine med Michell Williams i en av huvudrollerna. Jag tror att det kommer att bli en höjdarfilm. Williams är en duktig skådespelerska, vi såg henne häromkvällen i en annan film, Meek´s Cutoff, men den tror jag inte kommer upp på repertoaren.
Nu återstår bara Oscarsgalan, sen är det slutpratat om film här på ett tag… 😉
Blue valentine, Derek Cianfrance. Stark amerikansk independentfilm om ett gift par, som vill hitta tillbaka till varandra och kämpar med sin relation. Michelle Williams och Ryan Gosling är omtalat övertygande i rollerna som Cindy och Dean, och nominerades till Golden globe-galan.
Han väntade på Älvsnabben vid Rosenlund, jag var där för att kolla tidtabellen. Han verkade inte ha bråttom men däremot verkade han lite otillgänglig, så jag frågade mest för att testa ”mitt mod”.. 😉 Han svarade snällt att visst var så god, du kan fotografera mig om du vill. Jag bad honom att ställa sig mot bakgrunden som synes och att titta rakt in i kameran. Han kom från Iran och studerade här sa han, men han pratade inte svenska. Undrar vad han bär med sig för historia?
Tidigare No name hittar du här på min gamla blogg.
Bröllopsfoto och andra porträtt 