Det är vädret knäcker mig. Men efter mycket tjat från min man så tog jag mig i kragen och gick ut på en liiiten promenad igår.
För att motivera mig, tog jag med mig min kamera.
Bor du i Göteborg kan du följa min sträcka med bilderna…
Det är kallt ute nu så att fotografera folk ute på stan är inte rätt tidpunkt. Inne i Nordstan däremot går det ju an för där är varmt och skönt, men ljuset är uselt.
Om dagens No name kan jag bara säga att jag tyckte att hon var en söt punk baby doll som skrek efter uppmärksamhet, så egentligen var det ju ingen sport att gå fram till henne och be att få ta en bild. Däremot känns det ganska fånigt faktiskt att gå fram till främmande människor och be att få plåta dom med en mobilkamera, så jag tror inte att det här kommer att bli ett särskilt långvarigt experiment.
Bilden är redigerad i mobilen för den som vill pröva. Programmet heter ”PS Express”. Det är busenkelt och går förmodligen betydligt snabbare än vad jag gissar det tagit för den unga tjejen att göra sig i ordning.
Får hon en gilla?
Rensar bilder.
Skitjobb.
Sparar denna.
Rikard Wolff är väl inte okänd precis, men jag känner honom inte så han får bli No name nr femtio. *Fanfar*.
Jag var på Åhléns i Östra Nordstan för att handla lite mat när dom ropade ut att Rikard Wolff var på bokavdelningen för att signera sin självbiografiska bok ” Rikki-Tikki-Tavi”. Matavdelningen ligger vägg i vägg med bokavdelningen så när jag handlat färdigt gick jag dit för att kolla lite. En lång kö av människor stod på tur för att få sina nyinköpta böcker signerade. Det kändes inte särskilt proffsigt att gå fram och be att få ta en bild med mobilkameran, men jag gjorde det, (utan mutor, jag köpte ingen bok). Rikard Wolff var snäll och tillmötesgående. Jag ville inte att han skulle sitta och signera böcker när jag fotograferade honom, jag ville istället att han skulle titta på mig, eller ja – in i min kamera (mobben haha). Jag tog en bild och på den blundade han, när jag påpekade det sa han: ”det var orutinerat av mig, vi gör ett nytt försök”. Den andra bilden blev den här.
Det sägs att man blir kreativ med begränsningar. I mitt fall handlar det mer om mod. I början på det här experimentet med att fotografera okända på stan hade jag alltid min Nikon kamera, då såg jag proffsig ut i alla fall.
Nu skall jag fortsätta att testa mitt mod med mobilkameran ett tag för att se vart det leder. Det blir inte lika tekniskt bra bilder, men bara dom uttrycker något så är jag nöjd.
Som porträttfotograf träffar man så mycket spännande människor. Häromveckan fotograferade jag Ellinor, en färgstark kvinna med många strängar på sin lyra. På hennes visitkort läser jag att hon är skribent, inläsare och bildmakare.
När vi körde vår fotosession hade hon redan hunnit bli lite varm i kläderna eftersom vi först tog promobilderna med den jazzduo som hon läser poesi tillsammans med. Ellinor gillar inte att bli fotograferad, men det örat lyssnar jag inte på nuförtiden för det har jag säkert hört 300 gånger under mina 20 år som studiofotograf. Nu med digitalkameran som arbetsredskap är det ju smidigt att bara kunna visa upp en bild som ser ok ut, det brukar göra att dom flesta slappnar av och litar på mig. Ellinor var inget undantag. Vi hade skitkul på vår fotosession och kommer säkert att träffas fler gånger.
Jag tycker att Ellinor är både spännande och vacker och man måste inte vara 20 år och rynkfri för att få synas på min blogg, så här kommer några byline bilder på Elllinor.
Tre helt olika bilder av samma person. Vilken röstar ni på?
Ibland är det kul att bara leka lite med iPhonen. Jag märker mer och mer att jag börjar bli väldigt lat med att ta med mig mina kameror när jag går ut. Väl ute på stan så ser jag massor av motiv som jag kunde ha tagit, t.ex porträtt på en främling. Undrar hur folk reagerar om man kommer fram och frågar ”kan jag få ta ett porträtt på dig?” – och så ta fram iPhonen?
Det är sällan jag gör helbilder på mina No name porträtt men den här gången krävdes det en helbild. Han såg verkligen ut som en förtroendgivande handyman när han kom emot mig med alla sina verktyg. – Du ser cool ut sa jag, får jag ta en bild på dig? Haha cool vet jag inte om jag ser ut, men ta en bild om du vill, sa han snällt.
Undrar just vad hans uppdrag för dagen var? Jag fick lust att klappa hans mage, men väluppfostrad som jag är fick tanken räcka.
Min lilla bedårande lånehund har förtrollat mig. Trodde aldrig jag kunde bli så fäst vid en hund som inte är min. Två dagar i veckan med långa promenader och massor av snack har hon löst alla mina problem bara genom att lyssna och inte avbryta. Hon bara tittar förstående och uppskattande, ifrågasätter ingenting och visar mig både respekt och villkorslös kärlek. Min man börjar bli sotis och säger att Molly får större uppskattning än vad han får.
Häromdagen när jag hämtade henne var det kallt så hussen ( säger man så? ) hade satt på henne en röd liten väst. Ursäkta mig om jag blir lite fånig här, men jag måste bara dokumentera henne med den.
Slänger upp några inomhusbilder på samma gång så blir husse glad..
I morse var jag uppe med tuppen för att plåta lite promo/affischbilder för den här härliga trion. Jazz möter poesi, om jag fattade det hela rätt. Det var jättefint ute men kallt. Brrrr jag fryser fortfarande.
Bo som spelar saxofon och klarinett har jag fotograferat flera gånger tidigare. Jazzmusiker verkar jamma i flera olika konstellationer och det är ju bra för mig så att jag har något att göra när jag inte är hundvakt, *skojar*.
Här är några snabbt valda pics från dagens plåtning. Mer kommer säkert.
För er som inte vet så har jag en annan blogg som heter Denna dagen – ett liv, och eftersom det här är min blogg tänker jag göra lite reklam för den här. Det är en blogg med osminkade vardagsbilder 2011 i Polaroidkameran utan text.
Här en teaser..”happy hour” i Oslo.
Ni får väldigt gärna länka.
Bröllopsfoto och andra porträtt 