Robert Mapplethorpe

Robert Mapplethorpe dog i aids endast 42 år gammal. I sommar presenteras giganten från New York i en stor retrospektiv utställnng på Fotografiska i Stockholm. Ingen går ut oberörd från den utställningen.

I Fotografiskas informationstidning läser jag: Mapplethorpe hade ända sedan barndomen varit osäker på sin sexuella identitet, och konsten blev ett sätt för honom att utforska den. Genom hela sitt liv satte han likhetstecken mellan sex och konst.

Mapplethorpe provocerar förvisso med sina sexuellt utmanande bilder av muskulösa män i poser som påminner om antikens klassiska skulpturer, men det är inte bara nakna svarta män som visas på utställningen utan även en massa fantastiskt vackra stilleben på blommor och statyer, och även i dessa bilder söker han sig till idealen. Mapplethorpe är en mästare med ljussättningen och alla bilderna är tagna i studio btw.

Många kanske (precis som jag själv) känner till Robert Mapplethorpe för hans relation till Patti Smith som var hans stora kärlek och främsta musa. På utställningen finns många bilder på denna magra skrangliga kvinna och hon förekommer också i en intressant film om Mappelthorpes liv och verk som visas på museét.

Utställningen pågår till 2 oktober, har ni en möjlighet att gå rekommenderar jag verkligen ett besök.

bild: Robert Mapplethorpe

Porträtt: No name # 45

Jag var på besök i Stockholm i början på veckan och som alla turister flanerade jag och bästa väninnan runt i Gamla Stan och där fick syn på den här frapperande vackra kvinnan, förmodligen också turist, som gick tillsammans med sin man och två små barn. Jag frågade om jag fick ta en bild på henne, och försökte se trovärdig ut med min lilla pocketkamera i handen. Hon förstod inte vad jag sa och vände sig till sin man och frågade honom på franska om han fattat något. Eftersom jag pratar hyfsad franska kunde jag ta om min fråga på franska istället och det slutade med att hon blev jättesmickrad och sa att hon gärna poserade för mig.
Jag drog henne mot en gul vägg i närheten och sa till henne att ställa sig mot den. Hennes man plockade också upp sin kamera och sa att ‘så här har jag aldrig sett henne’…
När jag tackade och tog farväl av henne gav jag henne mitt visitkort, därför bloggar jag alla bilderna denna gången ifall hon går in här och tittar.

Merci pour la possibilité prendre votre photo a´ Stockholm. J’espere que les images vous plaire un peut!
Cordialement/Solveig

Bröllopsfoto: Sara & Mats

I går gifte dom sig på Rådhuset i Göteborg vid en enkel med fin liten ceremoni med en engagerad vigselförrättare. Alla närvarande blev riktigt rörda.

Sen blev det bautafest hemma på gården i Huvdaby för ca 50 gäster.

När jag letade efter bara en enda bild att lägga upp på bloggen för att stilla den första nyfikenheten så fastnade jag för denna. Det är så typiskt dom. Hela tiden dessa smittande gapskratt. Härligt!

Mer kommer, men först skall jag åka en tur till Stockholm…

Porträtt: No name # 44

Jag hade nästan glömt bort det här projektet, men så fick jag ett mejl från den porträtterade kvinnan som undrade varför jag inte bloggat henne. Jag lämnar bara ut visitkort till dom som frågar vad jag skall göra med bilden och det händer så sällan så jag hade glömt bort henne. *Skäms*.
När jag kollat igenom bilderna som jag tog på henne (det blev några stycken för hon poserade gärna) upptäckte jag att inga var riktigt bra, men det berodde inte på min okända vän utan på mig.

Den här blev skaplig, men jag har erbjudit mig att ta lite bättre bilder på henne för hon gillade att posera och hon är ju så vacker så det kan ju bli riktigt bra om jag skärper till mig.

Stay put, man vet aldrig vad som kan hända på den här bloggen…;)

Sittin’ On The Dock Of The Bay

Förr när jag jobbade heltid som fotograf rörde jag aldrig kameran på min fritid. Jag hade inte ens med mig kameran på semestern. Ville jag ha en fin bild från resmålet så köpte jag med mig ett gäng med vykort.
Nu för tiden ser jag motiv överallt. Jag blir förbannad på mig själv om jag inte har pocketkameran med mig, men som tur är fungerar ju även mobilkameran i nödfall och den brukar ju alltid ligga i fickan. Det gjorde den också när jag fick syn på kvinnan vid planket nere vid Maritiman här i Göteborg. Hon såg väldigt ensam ut, och långt borta i sina tankar där hon satt, och jag vet inte om det var p.g.a läget som den här sköna gamla Otis Redding låten kom till mig.

Jag googlade låten på YouTube och hittade den här videon med roliga gamla bilder.

Dokumentär om klassisk fotografi

Jag är en riktig filmnörd så den här filmen vill jag verkligen se. När den kommer vet jag inte, men under 2011 är det sagt. Filmen som är en hyllning till 1800-tals fotot handlar om den historiska fotoprocessen och om analogt fotograferande enligt den riktigt gamla skolan och då pratar vi om daguerre, kemi och glasplåt. Analogt fotograferande börjar allt fler att testa nu, och många kallar det för fine art photography.

Jag har fotat analogt professionellt i 19 år. Jag sålde min sista Hasselbladskamera för fyra år sedan och tänker inte byta tillbaka. Jag är barnsligt förtjust i att man kan se direkt vad man gjort och att man snabbt kan dela med sig sina bilder istället för som tidigare vänta på att t.ex semesterbilderna skulle bli framkallade vilket kunde ta 1-2 veckor ibland. Jag läste förresten en väldigt bra krönika som Sam Sundberg skrivit i SvD ”Systemkameran är hopplöst ute”. Han sammanfattar i alla fall mina tankar i den här frågan. Läs gärna den.

Lite nostalgisk kan jag däremot bli ibland när jag tänker på hur jag stod och labbade med svartvita bilder i mörkrummet, det var faktiskt en härlig tid. Jag har också kommit på mig själv att tänka analogt när jag fotar digitalt, det sitter liksom fortfarande kvar i bakhuvudet att ”bara ta en bild när det ser bra ut”. Varje klick kostade ju pengar, så man blev automatiskt väldigt noggrann med både komposition och ljusmätning. Det är något för digitalfotografen att tänka på kanske? – Fast nu var jag nog inte helt ärlig när jag tänker efter… jag har allt blivit lite drabbad av den där åkomman att man bara deletar det som är kasst. 🙂

Vad tycker ni? Är det coolt med analogt eller är det bara något ”nytt” för fotonördar?