Jag är en riktig filmnörd så den här filmen vill jag verkligen se. När den kommer vet jag inte, men under 2011 är det sagt. Filmen som är en hyllning till 1800-tals fotot handlar om den historiska fotoprocessen och om analogt fotograferande enligt den riktigt gamla skolan och då pratar vi om daguerre, kemi och glasplåt. Analogt fotograferande börjar allt fler att testa nu, och många kallar det för fine art photography.

Jag har fotat analogt professionellt i 19 år. Jag sålde min sista Hasselbladskamera för fyra år sedan och tänker inte byta tillbaka. Jag är barnsligt förtjust i att man kan se direkt vad man gjort och att man snabbt kan dela med sig sina bilder istället för som tidigare vänta på att t.ex semesterbilderna skulle bli framkallade vilket kunde ta 1-2 veckor ibland. Jag läste förresten en väldigt bra krönika som Sam Sundberg skrivit i SvD ”Systemkameran är hopplöst ute”. Han sammanfattar i alla fall mina tankar i den här frågan. Läs gärna den.

Lite nostalgisk kan jag däremot bli ibland när jag tänker på hur jag stod och labbade med svartvita bilder i mörkrummet, det var faktiskt en härlig tid. Jag har också kommit på mig själv att tänka analogt när jag fotar digitalt, det sitter liksom fortfarande kvar i bakhuvudet att ”bara ta en bild när det ser bra ut”. Varje klick kostade ju pengar, så man blev automatiskt väldigt noggrann med både komposition och ljusmätning. Det är något för digitalfotografen att tänka på kanske? – Fast nu var jag nog inte helt ärlig när jag tänker efter… jag har allt blivit lite drabbad av den där åkomman att man bara deletar det som är kasst. 🙂

Vad tycker ni? Är det coolt med analogt eller är det bara något ”nytt” för fotonördar?