Dom var så inne i ett engagerat samtal på Avenyn häromdagen, att dom inte märkte att jag nästan var inpå dom med kameran. När dom upptäckte mig sa jag ”paparazzi” och det utlöste ett gapskratt som för en kort stund förenade oss alla tre.
I väntan på att bröllopssäsongen skall sätta igång så roar jag mig med att då och då gå ut med kameran och fotografera helt okända människor som jag träffar på gatan. Ni som följer min blogg känner till detta, men det kommer fler och fler nya hit så jag får upprepa mig lite. Jag har lyckats att engagera åtminstone en fotograf till här i Göteborg i det här projektet vilket jag tycker är jätteroligt! Jag väntar med att länka tills dess att hon visar upp sig själv. Detta var väl en bra cliffhanger?
Dagens porträtt tog jag igår eftermiddag. Man ser direkt när någon sticker ut och då är det bara att hoppa fram och fråga. Jag får ju inga nej så det finns ju ingen hejd på mig… 😉
Vacker, elegant, färgglad och vänlig poserade hon för mig och då kan det inte bli annat än bra.
Den här gången tog jag porträttet med Nikon D300 50mm f/1.4 och visst ser man skillnad, men jag tycker ändå att Lumix kameran klarar sig ganska bra ändå och den är ju fjäderlätt i jämförelse.
Jag lade märke till henne för att hon såg så glad ut. Hon promenerade med sin barnvagn i Haga och hela hon strålade. Jag tyckte att hennes mössa eller huvudbonad kanske det heter var snygg och när jag stannade upp henne kommenterade jag den. Jag sa att jag terroriserade folk på stan med min lilla pocketkamera och hon brast ut i ett härligt gapflabb. Inget snack om vad eller varför här inte, men jag sa ändå att det kan hända att du hamnar på min blogg, – är det ok för dig? – Visst sa hon och fortsatte att skratta.
Han väntade på Älvsnabben vid Rosenlund, jag var där för att kolla tidtabellen. Han verkade inte ha bråttom men däremot verkade han lite otillgänglig, så jag frågade mest för att testa ”mitt mod”.. 😉 Han svarade snällt att visst var så god, du kan fotografera mig om du vill. Jag bad honom att ställa sig mot bakgrunden som synes och att titta rakt in i kameran. Han kom från Iran och studerade här sa han, men han pratade inte svenska. Undrar vad han bär med sig för historia?
Tidigare No name hittar du här på min gamla blogg.
Jag stötte på henne utan för Hemköp vi hade båda varit där och handlat. Hon var så söt och chic jag fick för mig att hon kanske höll på med mode av något slag. Det var ganska sent på eftermiddagen med dåligt ljus men jag tänkte att det kan nog gå ändå, så jag ställde ner mina matkassar och frågade som vanligt om jag kunde få ta en bild på henne. Hon blev ju lite förvånad men jovisst, det fick jag gärna.
Vad säger ni helbild, halvbild eller närbild på dom här porträtten?
Vill du se fler No name hittar du dom här på min gamla blogg.
Han log mot mig när vi möttes så jag stannade upp och sa:
– En sådan söt liten hund du har, kan jag få ta en bild på er?
– Javisst, absolut svarade han och såg stolt ut.
Dessvärre kollade han bara på hunden att den skulle se bra ut så jag sa:
– Jag kollar på hunden så kollar du på mig för det är du som är huvudpersonen.
– Jasså haha ok ta en bild nu då!
Det blev den här bilden. Jag tycker den är ganska kul!
Tidigare No name hittar du här.
Hon såg ut som prinsessan Guldlock i verkligeten… hennes blonda hår glänste i alla fall som guld i vintersolen. Den här fotograferingen gick snabb, max 1 minut. Bilden såg ok när vi kollade. Jag hade gärna tagit ett par extra bilder, men hon verkade ha bråttom och då ville jag inte besvära henne mer.
Mera No name hittar du här på min gamla blogg.
Den här roliga bilden hittade jag på skrivbordet i en mapp från i somras. Som synes kan det ibland vara svårt att få alla personerna på en bild bra samtidigt. I det här speciella fallet var den yngste sonen i familjen en riktig liten busunge (en otroligt charmig sådan) och den äldste sonen var bara så cool. Alltså blev det en aning svårfotograferad familj om man säger så. Den här familjebilden gillade jag bäst för den är så otroligt charmig, men det är ju ingen perfekt familjebild precis. Jag skickade ändå med den i brudparets webbgalleri, och som tur var så tyckte dom som jag och valde just den här bilden till sin väggförstoring för som dom sa ” den speglar vår familj så bra”.
Sånt är kul!
Ni som har följt min gamla blogg känner säkert till mitt sidoprojekt att fotografera okända på gatan. Upplägget är enkelt. Jag brukar för det mesta fotografera med en liten pocketkamera Panasonic Lumix DMC-LX5 som jag alltid har med mig, och fotograferingen brukar inte ta mer än 1-3 min. Det kan hända att jag ändrar på reglerna lite längre fram, men så har det varit så här långt. Jag låter personen titta och godkänna bilden i kamera displayen, sen säger jag tack och våra vägar skiljs åt. Väldigt sällan frågar någon vad jag skall göra med bilden och jag har bara lämnat mitt visitkort vid ett par tillfällen.
Häromdagen stötte jag på den här eleganta skönheten som såg ut som klippt och skuren från Sex and the City. Hon promenerade på gatan med sina två små hundar och det gick inte att undgå henne. Hon blev så glad över att jag ville fotografera henne. Det här blir bara roligare och roligare. Jag saknar inte min ateljé det minsta. På gatan kan vad som helst hända, och jag älskar den utmaningen! Det går förvånansvärt bra, hoppas att den turen håller i sig.
Vanligtvis lägger jag bara upp en bild från varje gatuporträtt men idag gör jag ett undantag för jag kunde inte välja vilken bild som var bäst av dom två som jag tog.
Vilken bild tycker ni är bäst?
ps. Ni som vill se tidigare No name får gå till min gamla blogg och kolla där under etiketten med samma namn.
Bröllopsfoto och andra porträtt 