Porträtt // Kalle

Den här bilden sitter på min kylskåpsdörr, jag tog den 1995 och varje gång jag ser den blir jag lika glad. Kvalitén är kass – jag har bara fotograferat av den. Min gamla scanner finns i källaren och jag orkade inte hämta upp den, men jag tycker inte att det gör något, för man ser ju ändå vad bilden föreställer, och minnet som den ger mig räcker för att flytta berg när jag är lite ledsen.

Historien bakom bilden är att jag skulle plåta skivomslag för en rockgrupp och ville ha en coolare fond än dom som redan fanns i min ateljé. Jag klistrade upp en massa tidningar på en vägg och bad Kalle (mitt barnbarn) att agera rockstjärna framför väggen och se riktigt cool ut. Det skulle vara en lätt uppgift för honom eftersom han redan då betämt sig för att bli en stor rockstjärna, men han brast ut i världens asgarv när jag dök ner bakom min det han kallade för ”Hallonbladare”.

Nu är han stor, åtminstone i Halmstad där han drar fulla hus när han uppträder med sin grupp Asbest.

Vad vill jag säga med detta? – Jo, att bilder är jätteviktiga!!

Annonser

Stuck in a moment …

…It´s just a moment this time will pass..

TACK kära alla vänner irl, här på bloggen och Facebook för trösterika vänliga ord och kramar. Jag försöker vara stark. Det går i perioder, men till er kära kunder som har bokat mig för våren och sommarens fotograferingar vill jag bara säga att jag fixar det!

Musik är till stor hjälp när man är sorgsen. Den här U2 låten är en gammal favorit som fick mig att gråta igen. Precis så här hade Carina försökt ”tala mig tillrätta”.

Sorg

Livet har plötsligt tagit en annan vändning för mig. Jag förlorade min älskade fosterdotter nyligen och jag känner att bloggen får vila ett tag.

Jag trodde inte att sorg kunde göra så ont. Vetskapen om att jag aldrig mer får höra hennes söta röst eller ta del av hennes kloka tankar, eller känna hennes armar runt min hals i den varmast kramen när vi träffas, gör ont i hela kroppen. När jag vaknar upp på morgonen så tror jag att jag drömt den värsta mardrömmen tills jag inser att mardrömmen är min nya verklighet.

Jag har utelämnat mitt privata liv och mina privata tankar här, främst för att fotobloggen har varit mitt företags ansikte utåt, men jag gör ett litet undantag nu så ni inte tror att jag slutat.

Min andra fotoblogg: Denna dagen – Ett liv. Osminkad vardag 2012 i Polaroidkameran, kräver nästan ingen input av mig, så den försöker jag fortsätta med för att skingra tankarna lite.

Begravningsblues
(Översättning Bengt Jangfeldt)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Älskade Carina, när jag tänker på din personlighet, din ärlighet, din ömhet och hur omtänksam du var, så tänker jag inte bara på hur mycket jag kommer att sakna dig utan också på att jag är så glad att jag fick uppleva dig.

Nice – mix

I slutet av september tog vi en efterlängtad sen semester till Nice. Det blev tredje gången som vi åkte dit, alltså är det som ni förstår en stad som vi gärna återvänder till. Med ca 300 timmars soldagar om året kan man känna sig ganska säker på att slippa regn och dåligt väder när man åker dit.

Vi lämnade Göteborg en regnig, kall och blåsig dag och efter 2,5 timmar damp vi ner på Nice flygpplats och möttes av 29 grader härligt badväder som höll i sig dom 10 dagarna som vi var där.

Midnattsloppet 2011

Det är fjärde gången som Midnattsloppet går i Göteborg. Loppet är 10 kilometer. Starten går vid Sten Sturegatan intill Heden. Sedan springer man i centrala stan via Korsvägen–Götaplatsen–Avenyn–Nordstan–Allén–Avenyn–Heden.

14 023 personer hade anmält sig, och det blev nytt rekord. Vädret var uruselt, regnigt, blött och mörkt, så folkfesten från förra årets lopp uteblev. Jag ville inte förstöra min kamera så jag tog bara med min backup och Iphonen, och tur var det, för när jag kom hem så var det bara torktumlaren som gällde.

Min älskling sprang på 48″25 vilket jag tycker är jättebra, men han hade hoppats på 45 minuter. Han får en ny chans att bättra på sitt rekord i september då är det Oslo maraton som gäller. Det blir häftigt för då kan vi förena nytta med nöje med att både uppleva Oso samt träffa våra vänner som bor där.

Så här blev årets bild. L hade placerat mig så strategiskt att jag kunde heja på honom två gånger. Snacka om en som vill ha uppmärksamhet men som vill vara osynlig på bloggen…

.