Livet har plötsligt tagit en annan vändning för mig. Jag förlorade min älskade fosterdotter nyligen och jag känner att bloggen får vila ett tag.

Jag trodde inte att sorg kunde göra så ont. Vetskapen om att jag aldrig mer får höra hennes söta röst eller ta del av hennes kloka tankar, eller känna hennes armar runt min hals i den varmast kramen när vi träffas, gör ont i hela kroppen. När jag vaknar upp på morgonen så tror jag att jag drömt den värsta mardrömmen tills jag inser att mardrömmen är min nya verklighet.

Jag har utelämnat mitt privata liv och mina privata tankar här, främst för att fotobloggen har varit mitt företags ansikte utåt, men jag gör ett litet undantag nu så ni inte tror att jag slutat.

Min andra fotoblogg: Denna dagen – Ett liv. Osminkad vardag 2012 i Polaroidkameran, kräver nästan ingen input av mig, så den försöker jag fortsätta med för att skingra tankarna lite.

Begravningsblues
(Översättning Bengt Jangfeldt)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Älskade Carina, när jag tänker på din personlighet, din ärlighet, din ömhet och hur omtänksam du var, så tänker jag inte bara på hur mycket jag kommer att sakna dig utan också på att jag är så glad att jag fick uppleva dig.