Dylan växer så det knakar. Nu har han varit hos oss i en hel vecka. Vi börjar vänja oss vid att ingenting är som förut. Dylan vaknar 05.30 pigg som en mört, hungrig och leksugen. Då får Lennart hoppa upp ur den goa varma sängen och bege sig ut så han lär sig kissa ute istället för på tidningspapper inne. Sen går det i dagarna ett med lek, sova och äta. Precis som med en bebis (fast han är våran hund och inte våran bebis).
Mitt hjärta smälter.
Jag inser ju redan att jag inte kan spamma den här bloggen med gulliga hundbilder, men idag får ni förlåta mig. Våran lille vovve kom till oss för två dagar sen. Det blev som att få in en liten bebis i familjen. Vi har lusläst hundböcker, men inget stämmer på den här lille krabaten som färväntades gnälla i två dagar sen han blev skild från sina tre syskon och sin mamma och pappa. Han har bara gnytt lite i början men istället följer han efter oss vid vartenda steg som vi tar och lägger sig vid våra fötter. Jag är livrädd för att trampa på honom så några sockor är otänkbart att ha på sig.
Vi är tokkära och jag undrar hur detta skall gå. Jag vill ha en perfekt väluppfostrad och glad hund, men jag har redan lyckats skrämma bort honom från köket. Den lille blev fullständigt livrädd när jag satte på blendern och ändå gjorde jag det ganska kontrollerat och ”medvetet” för att lära honom att det ljudet inte var farligt. Nu ligger han och sover vid mina fötter, men den tuppluren är snart slut för nu skall vi gå ut och springa i parken.
Ni som har hund, får gärna ge mig era bästa tips!
Jag mötte honom utanför min port, snygg som satan och så hade jag ingen kamera yees! Du hallå…ehh ..kan jag få ta en bild på dig med min iPhone? – Visst sa han lite osäkert och ställde sig rakt upp o ner. Jag regisserade honom precis som om jag hade haft min riktig kamera i handen. Haha helt sjukt att han ställde upp på det, men så här blev bilden. Jag tog två. Han fick aldrig se den för jag kollade inte själv just då, men han tackade artigt när vi skiljdes åt.
Samma dag lade upp bilden på Facebook (det här var ett tag sedan), och där fick jag reda på att han var en känd modell. Så kan det också gå.
Första gången jag fotograferade Lucy var hon bara 2,5 veckor gammal. Nu fyller den lilla sockerpärlan snart två år. Häromveckan hälsade hon på igen, och då passade jag på att ta några nya uppföljande bilder. Det är alltid kul att se hur fort dom små växer och förändrar sig.
Det är mycket spring i dom små benen, men jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet några minuter i alla fall.
Jag gör ett litet blogguppehåll på den här sidan. Jag hinner helt enkelt inte sitta så mycket framför datorn som jag gör nu, men jag fotograferar som vanligt… Så önskar du boka mig för bröllopsfotografering eller för ett vacker höstporträtt, så jobbar jag fortfarande!
Min andra blogg: Denna dagen – ett liv: Gatufoto med mobilkameran, som är oredigerade bilder rätt ut från mobilkameran och ingen text, kräver noll input från min sida, så den bloggen fortsätter jag med. Kolla gärna in den! Ibland kan det bli ganska kul bilder med dom där slumpvisa nedslagen i vardagen! Ingen anar ju att dom blir fotograferade med mobilkameran, och mobilen har man alltid med sig i fickan… Så tills vidare kan ni väl följa mig där eller på Instagram som ”Sollsa” istället?
Vi är redan inne i september månad och bröllopssäsongen är över för min del. Jag har i alla fall inga fler inbokade brudpar. I år blev det fler än jag tänkt mig från början, men det är ju så förbaskat kul att fotografera brudpar, och jag har lite svårt att släppa taget även om jag egentligen tror att jag har slutat. Dessutom måste jag tillägga, är jag usel på marknadsföring och eftersom bloggen är min enda reklam, har det blivit lite av en sport att se om någon hittar mig bland alla tusen fotobloggar som finns där ute på nätet.
Mina brudpar i år har varit extra roliga att fota. Glada, personliga, snälla, vackra, och generösa. Man får liksom en dos kärleksvitaminer med sig från varje brudpar. Jag är dessutom nästan besatt av kärlekens betydelse för vår existens, så den enda nackdelen med det här jobbet är efterarbetet som är så tidsödande. Ok, jag erkänner att jag är bortskämd med att bara lämna in filmrullarna till labbet, så i ärlighetens namn är jag glad nu när det bara återstår några porträtt och en dödsmetallplåtning på agendan.
Nu kan jag istället roa mig med att leka ”headhunter” med min lilla osynliga mobilkamera som alltid finns med i fickan om jag råkar få syn på något som fångar min uppmärksamhet.
Men idag skall ni få något så ovanligt som en bild på mig som min kära man (och alltid så hjälpsamme assistent) tog på mig efter ett av årets sista bröllopsfotograferingar.
Vackert väder är det dessutom alltid på mina bröllopsfotograferingar! Mitt nya försäljningsargument skall bli ”det regnar aldrig på mina brudpar”. Mmmm jag är kaxig, det är otroligt men sant.
Hej!
Bröllopsfoto och andra porträtt 