Dylan växer så det knakar. Nu har han varit hos oss i en hel vecka. Vi börjar vänja oss vid att ingenting är som förut. Dylan vaknar 05.30 pigg som en mört, hungrig och leksugen. Då får Lennart hoppa upp ur den goa varma sängen och bege sig ut så han lär sig kissa ute istället för på tidningspapper inne. Sen går det i dagarna ett med lek, sova och äta. Precis som med en bebis (fast han är våran hund och inte våran bebis).

Mitt hjärta smälter.