En BUS – registrerad polisbil fick mig att plocka upp iPhonen från väskan igår. Polisen som satt i bilen uppmärksammade detta och skrattade åt mitt tilltag. Kan du posera vid bilen och se ut som en riktigt hård ”Cop” så jag får ett scoop till min blogg föreslog jag, men han bara skrattade åt mig och gav mig istället sitt tjusigaste charmörleende när jag ansträngde mig för att få en bra bild med ”fel” kamera i handen.
Här är min skrattande polis.
Den här bilden sitter på min kylskåpsdörr, jag tog den 1995 och varje gång jag ser den blir jag lika glad. Kvalitén är kass – jag har bara fotograferat av den. Min gamla scanner finns i källaren och jag orkade inte hämta upp den, men jag tycker inte att det gör något, för man ser ju ändå vad bilden föreställer, och minnet som den ger mig räcker för att flytta berg när jag är lite ledsen.
Historien bakom bilden är att jag skulle plåta skivomslag för en rockgrupp och ville ha en coolare fond än dom som redan fanns i min ateljé. Jag klistrade upp en massa tidningar på en vägg och bad Kalle (mitt barnbarn) att agera rockstjärna framför väggen och se riktigt cool ut. Det skulle vara en lätt uppgift för honom eftersom han redan då betämt sig för att bli en stor rockstjärna, men han brast ut i världens asgarv när jag dök ner bakom min det han kallade för ”Hallonbladare”.
Nu är han stor, åtminstone i Halmstad där han drar fulla hus när han uppträder med sin grupp Asbest.
Vad vill jag säga med detta? – Jo, att bilder är jätteviktiga!!
Det är ju skit att man inte har med sig en riktig kamera när man stöter på sin idol helt oväntat!
För er som inte vet det så har jag spelat elbas i ett hobbyband för lääänge sen…så just basister ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Magnus Rosén ( X- Hammerfall ) räknas som en av världens bästa och jag har både sett och lyssnat mycket på honom.
Vi fick i alla fall en trevlig pratstund efter det att han uppträtt inför en gles publik i Östra Nordstaden där han var för att promota Manne, handgjorda instrument från Italien.
När barnbarnen var små brukade vi varje sommar gå till Liseberg och som tradition se Allgott & Villgott på Lilla scenen. Jag tyckte dom var aptråkiga, men vad gör man inte för sina små söta barnbarn?
Nu är barnbarnen vuxna och har vid flera tillfällen påtalat det trauma som denna tradition medförde, men eftersom jag tyckte att det var så jätteroligt och skrattade så gott (läs hysteriskt) så ”ställde dom tappert upp” på spektaklet.
Idag när jag gick för att handla som vanligt, stötte jag på dom här oförargerliga clownerna och bad dom ställa upp på en bild ”för barnbarnens skull”. Den elaka mormodern skickade sen påskhälsningar från Allgott & Villgott till barnbarnets rockiga FB book hemsida…:P
Ps! Tror ni att jag kommer till himmlen? Not
…It´s just a moment this time will pass..
TACK kära alla vänner irl, här på bloggen och Facebook för trösterika vänliga ord och kramar. Jag försöker vara stark. Det går i perioder, men till er kära kunder som har bokat mig för våren och sommarens fotograferingar vill jag bara säga att jag fixar det!
Musik är till stor hjälp när man är sorgsen. Den här U2 låten är en gammal favorit som fick mig att gråta igen. Precis så här hade Carina försökt ”tala mig tillrätta”.
Livet har plötsligt tagit en annan vändning för mig. Jag förlorade min älskade fosterdotter nyligen och jag känner att bloggen får vila ett tag.
Jag trodde inte att sorg kunde göra så ont. Vetskapen om att jag aldrig mer får höra hennes söta röst eller ta del av hennes kloka tankar, eller känna hennes armar runt min hals i den varmast kramen när vi träffas, gör ont i hela kroppen. När jag vaknar upp på morgonen så tror jag att jag drömt den värsta mardrömmen tills jag inser att mardrömmen är min nya verklighet.
Jag har utelämnat mitt privata liv och mina privata tankar här, främst för att fotobloggen har varit mitt företags ansikte utåt, men jag gör ett litet undantag nu så ni inte tror att jag slutat.
Min andra fotoblogg: Denna dagen – Ett liv. Osminkad vardag 2012 i Polaroidkameran, kräver nästan ingen input av mig, så den försöker jag fortsätta med för att skingra tankarna lite.
Begravningsblues
(Översättning Bengt Jangfeldt)
Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
Älskade Carina, när jag tänker på din personlighet, din ärlighet, din ömhet och hur omtänksam du var, så tänker jag inte bara på hur mycket jag kommer att sakna dig utan också på att jag är så glad att jag fick uppleva dig.
Dom här bilderna tog jag för några veckor sedan utanför Trädgårdsföreningen i Göteborg. Jag var på väg till Palmhuset för att fota orkidéer, så kameran hängde på axeln redo för att användas.
Han såg så cool ut med sin hatt och sina ringar i örat och det var också det jag sa till honom när jag frågade honom om jag kunde få ta en bild på honom. Han poserade välvilligt.
Han hade sällskap av sin flickvän så hon fick komma med på en bild också. Som vanligt nästan, frågade ingen av dom vad jag skulle göra med bilderna. Jag sa att dom kanske hamnar på min blogg, och det tyckte dom var helt ok.
Måste tipsa om en helt underbar fotoblogg som jag nyss hittat The Reel Foto – A blog about good photography.
Här finns allt man kan önska sig i en salig blandning av både gammal fotokonst, ikonbilder på kända jazzmusiker, porträtt och fotojournalistik.
Enjoy!
©Martin Munkácsi
Bröllopsfoto och andra porträtt 